falsk anklagelse, falsk incestanklagelse, umgängessabotage, vårdnadstvist, inte utan min dotter, pappa var är du?, häxjakt, modern häxjakt, oskyldigt anklagad, beskammad, pappa barn, skam, falska anklagelser, falskt anklagad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bandhagen blues  

Berättelsen om en falsk anklagelse

 

Till mina älskade döttrar

 

 

Förord:

Jag har länge nu, i många år, gått och tänkt på att skriva om den falska incestanklagelse som jag var utsatt för i början av 90-talet. Dels för att jag har ett behov av att få ur mig min historia, men även för att jag vet att det finns många andra män, och även en del kvinnor, som råkat ut för denna typ av anklagelser och som jag tror att min berättelse kanske kan hjälpa. Denna text är även till för de tjänstemän som arbetar med denna typ av utredningar och som är intresserade av att ta del av mina tankar om hur samhället bättre skulle kunna hantera dessa anklagelser så att inte såren, varken emotionella för de inblandade eller, ekonomiska för samhället, blir så stora. I längden skulle vi alla tjäna på det. Jag har försökt att vara så neutral som möjligt och inte gå in för mycket på detaljer, men det har även känts viktigt att ge en rättvis bild av detta hemska som jag, mitt barn och hela min familj genomgick i början av 90-talet. Därför har jag varit tvungen att återge en del nyckelhändelser. Jag känner idag inte alls samma bitterhet och hat som jag gjorde under många år både gentemot modern och mot alla de tjänstemän m.fl. som stöttade henne utan att känna henne, mig eller vårt barn. Min förhoppning är att denna berättelse kanske kan få er att förstå lite av vilken enorm tragedi ni var delaktiga i att skapa, att ni kan lära något utav den och kanske agera annorlunda i framtiden.

 

Stockholm 2008-08-25

 

Namnen på de nämnda persornerna är fingerade.

 

 

 

Inledning

Vi hade varit separerade i nästan precis 4 år när Anna, mamman till min dotter, anklagade mig för incest via Socialförvaltningen. Jag var nyss fyllda 27 år och bodde då i en tvåa nära det Walldorflekis där Amanda gick. Vi hade gemensam vårdnad om vår dotter och jag träffade henne 13 dagar i månaden. På somrarna försökte vi alltid åka till Spanien för att tillbringa ett par veckor tillsamman med mina morföräldrar i deras sommarbostad vid havet . Resorna gjordes ofta tillsammans med någon av mina syskon och deras barn. Sista året innan anklagelsen, hyrde jag och min äldre syster ett fritidshus vid en sjö i södra Stockholm. Amanda gick på barndans varje lördag och hade hösten 92 även börjat spela fotboll i ett knattelag. På helgerna umgicks vi mycket med mina syskon och då speciellt med min äldre syster och hennes nästan jämnåriga dotter.

För mig var dessa år innan anklagelsen de då hitintills bästa i mitt liv. Jag älskade min dotter oerhört mycket och jag gjorde mitt bästa för att vara en bra förälder.

 

Våren 1993

Anklagelsen kom under påsklovet 1993. De, Amanda och hennes mamma, hade åkt ner till morfar i Småland för att hälsa på och skulle bara vara borta några dagar. När dagarna gick och Anna hela tiden sköt upp hemkomsten blev jag orolig; varför kom de inte hem? Jag längtade efter Amanda och ville naturligtvis också träffa henne ett par dagar under påskhelgen. En dag innan helgen ringde en kvinna från Socialförvaltningen till mitt arbete och talade om att jag var misstänkt för incest och att de hade gjort en polisanmälan. Jag blev helt chockad och förstod först inte riktigt vad hon sa. Jag trodde att hon talade med fel person men hon framhöll att det var mig de gjort anmälan mot. Jag kom ihåg hur världen rasade under mina fötter, hur något inom mig gick sönder.

Jag önskar att jag hade skrikit och slagit på något för att få ut den smärta som jag kände inom mig men jag blev tyst och insjunken istället. En reaktion som jag var alltför bekant med. Jag hade aldrig varit den utåtagerande typen utan behöll ofta ilskan inombords, så även nu. Hon sa att jag, för polisutredningens skull, inte borde kontakta Amanda, det skulle bara försämra min situation tydligen, då det skulle kunna tolkas som att jag försökte påverka barnet. Hon sa även att jag var välkommen att träffa dem, henne och hennes kollega nästa dag eller efter Påskhelgen om jag hellre ville.

Under kommande dagar levde jag som i ett vakuum. Som tur var hade jag mina syskon och deras respektive och de stöttade mig genom den första chocken. Jag kom ihåg att jag inte ville vara själv och jag fick sova på min systers soffa ett par dagar tills jag orkade ta mig hem.

Ja så var det, jag var anklagad för incest men de kunde inte specificera vad anklagelsen handlade om, jag var tvungen att vänta på åklagarens delgivning. På mötet som vi hade var de noga med att säga att Anna kontaktat Socialförvaltningen med sina misstankar men att det var de som gjort anmälan till polisen. De kunde inte säga något om hur lång tid själva utredningen skulle ta eller när jag skulle kunna få träffa Amanda igen utan risk för att skada utredningen. Under kommande veckor ringde jag dem och var även i kontakt med polisstationen som skötte utredningen vid flera tillfällen för att försöka reda ut när allt skulle vara klart. Jag hade innan anklagelsen beställt biljetter åt oss för en USA resa som vi skulle göra tillsamman med Amandas kusin Nicole som var två år äldre, och jag undrade om jag skulle avboka resan eller om allt skulle bli klart tills vi skulle iväg i juli. När veckorna gick förstod jag att Amanda förmodligen aldrig skulle hinna komma med till USA och tillslut fick jag det även bekräftat från polisens sida: – Avboka resan, sa de, det här kommer inte att bli klart under sommaren.

 

Sommaren 1993

Den sommaren blev den värsta i mitt liv. Jag åkte iväg ensam med min systerdotter Nicole till USA för att hälsa på min mamma och hennes man. Det var tungt att åka iväg utan Amanda men även skönt att slippa vara kvar ensam i lägenheten.

Utredningen fortsatte och jag började känna ett behov av att få tala med någon om situationen jag befann mig i. Jag mindes att jag några månader innan anklagelsen, sett ett tv program där en man som hette Ulf Gyllenhak berättat om att han råkat ut för en falsk anklagelse och om den bok ”Var är pappa” som han skrivit. Han gav ett så ärligt intryck och fick mig att känna medlidande. Jag minns att jag tänkte; ”Stackars människa, fy fan vilket helvete han måste ha genomgått”. Nu satt jag i nästan precis samma helvete, det kändes både overkligt och hemskt. Jag lyckades lämna ett meddelande på det förlag som gett ut hans bok och kort senare ringde han upp mig. Det var oerhört skönt att få berätta för honom, som hade gått igenom samma typ av anklagelse, hur det kändes och han kom att betyda mycket för mig framöver. Han blev som en ledsagare, sa åt mig vad jag var tvungen att göra om jag överhuvudtaget skulle ha någon chans att återigen få träffa mitt barn. Han klargjorde på ett tidigt stadium vad en incestanklagelse kan innebära i praktiken och det var smärtsamt att höra, men utan hans kunskap och råd inom detta område hade jag kanske aldrig mer fått träffa mitt barn igen. Det lät så overkligt, jag kunde inte riktigt tro att det var möjligt att jag kanske aldrig mer skulle få se Amanda. Jag hade ju inte gjort henne något, hur skulle de kunna fälla mig då? Jag var övertygad om att allt skulle vara över inom ett par månader. Men jag hade fel. Det skulle ta betydligt längre tid…

Några av de viktigaste rekommendationer han gav mig var följande:

  1. Skaffa en pålitlig och aktiv advokat. Många advokater är passiva och inte så pådrivande inom denna typ av mål och det kan ställa till stor förödelse både för den misstänkte och barnet.
  2. Motverka de skam- och skuldkänslor, som är vanliga när man råkar ut för denna typ av anklagelse, genom att fortsätta att ha ett så normalt fungerande liv som möjligt. Anna Kåver, Psykolog vid Karolinska institutet som skrivit flera uppmärksammade böcker, bl.a. ”Att leva ett liv inte vinna ett krig” talar om att man kan bli beskammad när man råkar ut för falska anklagelser. Man känner sig dålig, smutsig och värdelös trots att man inte gjort något. Bara att vara anklagad för något så hemskt väcker i många fall dessa känslor. Så var det för mig i alla fall
    .
  3. Träffa inte de sociala myndigheterna utan att du har en advokat och träffa dem alltid i sällskap med någon annan.
  4. Anteckna alltid alla datum och tidpunkter på alla kontakter du har både med polis, SOC, BUP, läkare, modern, barnet. m.fl. Försök att skriva P.M. efter möten på vad som sagts, spara eventuella mejl etc.

Vi kom att talas vid ett flertal gånger och han gav mig mycket stöd under den första tiden efter anklagelsen. Han gav mig namnet på en advokat som han visste kämpade för människor som blivit falskt anklagade eller som utan större orsaker förlorat kontakten med sina barn.

 

Hösten 1993

Denna advokat kom att bli min räddning. Hans erfarenhet sa att det var bättre att agera direkt genom att begära hela vårdnaden om barnet istället för att sitta och vänta på att polisutredningen skulle bli klar. Enligt honom var det den enda chansen som fanns för att jag överhuvudtaget skulle få se Amanda igen. Så hösten -93 drog vi igång en vårdnadstvist som skulle komma att fortgå i två år. Hans värme, kunskap och engagemang gav mig både kraft och mod att fortsätta kämpa för rättvisan, för sanningen och för min och min dotters relation.

Förutom att Amanda inte längre fick träffa sin pappa slutade hon på sitt Walldorfslekis och hon slutade även med dansen. Det smärtade mig att se hur hela min dotters liv förändrades under loppet av ett halvår utan att jag kunde göra någonting Utöver detta förlorade hon även kontakten med sin farmor och farfar, sina 6 kusiner och deras föräldrar, mina 4 syskon. De var människor som betytt oerhört mycket för henne. Vad händer med ett barn som utsätts för detta? När en så stor del av livet bara försvinner? Vad blir de känslomässiga konsekvenserna? Är det någon som vet det? Vad blir de ekonomiska konsekvenserna för henne och samhället den dag hon behöver hjälp med att bearbeta alla förluster från sin barndom? Hur påverkar denna typ av anklagelser en familj och då menar jag inte bara mamma pappa barn utan HELA familjen; alla som finns i barnets nära sociala omgivning

För något år sedan fick jag information om något som kallas P.A.S och står för Parent Alianation Syndrom. Jag tycker att Anna uppfyller flera av de kriterier som nämn s när man talar om föräldrar som lider av P.A.S. För den som är intresserad finns det en hel del att läsa på nätet och jag vet att föreningen Pappa Barn kan en hel del om detta.

 

Vintern 93

Sju månader efter det att Socialförvaltningen gjort sin anmälan till polisen så blev jag delgiven så att jag tillslut fick reda på vad jag var misstänkt för. Samtidigt lades även hela utredningen ner på grund av att det inte fanns några bevis som kunde styrka att jag förgripit mig på min dotter

Under dessa månader hade min dotter blivit förhörd av polisen som tog till hjälpmedel i form av manliga dockor med snoppar och kvinnliga dockor med korta kjolar. Dessa hjälpmedel skulle göra det lättare för barnet att illustrera och berätta om de eventuella övergrepp som skett.

Hon hade även genomgått en läkarundersökning där man undersökte om hennes mödomshinna fortfarande var intakt, samt ett flertal möten med psykologer. Vid något tillfälle ska den socialtjänsteman som gjort själva anmälan även träffat henne själv, bjudit henne på glass och gått på badhus... Varför? Kan man ju undra.

Flera av de förhör som vi begärde få utskrivna vittnade även om förhör kantade av ledande frågor och upprepningar. Något som vilket barn som helst skulle kunna börja fantisera kring för att tillfredställa den vuxnes behov , som i detta fall vid flera tillfällen verkade ha en önskan om att få Anna s misstankar bekräftade. Men det gjorde hon lyckligtvis aldrig. Kanske hade vår fina, varma relation, lagt en god grund hos min dotter att inte börja hitta på saker som inte stämde om mig? Kanske hade det varit lättare för henne att börja fantisera om saker om jag hade varit en frånvarande pappa eller en varannan helg pappa som hon inte känt så väl?

Frågor man kan ställa sig är:

  • Hur kan man utsätta ett barn för denna typ av kränkande behandlingar utan att ha mer på fötterna än en enda människas misstankar?
  • Utan att ha träffat den misstänkta en enda gång?
  • Utan att ha förhört dagispersonal, far och morföräldrar, nära vänner, familj m.fl. ?

Det gör ont och gör mig förbannad att tänka på att min dotter varit utsatt för dessa utredningar, kränkande undersökningar och möten och får mig samtidigt att undra över vem det egentligen är som har utsatt henne för ett övergrepp.

Det skulle snart bli förhandlingar i Länsrätten där det skulle klargöras hur mitt umgänge skulle se ut under tiden som vårdnadstvisten pågick. Eftersom jag inte längre var misstänkt för något kunde vi lättare begära att jag skulle få hela vårdnaden då vi ansåg Anna olämplig som vårdnadshavare. Anna fortsatte tyvärr att med emfas yrka på att jag hade förgripit mig på Amanda.

Den första domen från Länsrätten som kom nov 93, blev att jag fick umgängesrätt. Domen var traditionellt utformad med umgänge varannan helg osv. Domen hade föga kraft då Anna konsekvent umgängessaboterade hela umgänget från första dagen. Hela tiden när vi åberopade nya förhandlingar för att försöka få Länsrätten att förstå att Anna inte samarbetade, kom hon med nya påståenden ständigt uppbackad av BUP (Barn- och Ungdomspsykiatriska mottagningen) och Socialförvaltningen samt av kvinnor som jag tror kom från olika kvinnojourer eller liknande organisationer. Hon blev tilldömd vite och skulle få böta för varje tillfälle som vi inte fick träffas. Men tyvärr hjälpte detta inte heller; hon fortsatte konsekvent att umgängessabotera under hela vintern och våren -94.

 

Våren 1994

Det var mycket tärande och förnedrande för mig att tvingas åka till Anna varannan helg för att stå och ringa på hennes dörr utan att någon öppnade. Efter att Länsrätten kommit med nya domar ändrade hon taktik, förmodligen på inrådan av sin advokat, såg till att vara hemma, öppnade dörren men sa att Amanda inte ville träffa mig. Ibland sa hon att hon hade låst in sig på toaletten, ibland sa hon bara att hon inte ville. I bakgrunden kunde jag ofta se okända människor skymta förbi, det var män och kvinnor som jag aldrig tidigare sett. Vad gjorde de där? Agerade livvakter och beskyddare mot den hemska pappan som kom för att träffa sitt barn? Som kom för att han fått ett domstolsutlåtande på att han hade rätt att träffa sitt barn och att han var befriad från alla hennes anklagelser. Det var naturligtvis en hemsk situation som både jag och mitt barn försattes i. Jag visste, eftersom jag aldrig förgripit mig på min dotter, att hon var tvungen att spela med i det spel som hennes mor satt igång. Att hon var lojal mot Anna.

På inrådan av min advokat hade jag alltid någon med mig på dessa förnedrande och lönlösa försök att få träffa henne. Vi åkte dit men visste redan innan, att Anna aldrig skulle låta oss träffas, men jag var tvungen att åka dit, hade jag gett upp så hade det bara varit till min nackdel. Då skulle hon kunna säga; - ”Att hon visst samarbetade men att jag inte kommit så att det var mitt egna fel att jag inte fick träffa Amanda”. Enda sättet för mig att kunna bevisa hennes umgängessabotage var att följa domen till punkt och pricka. Men trots att det var oerhört påfrestande med dessa försök så tror jag att det ändå var bra för Amanda att höra mig komma dit, hade jag slutat så kanske hon hade känt sig övergiven .

Äntligen så kom Tingsrättsförhandlingarna igång och med stor hjälp av min familj och min nya flickvän samt en del vänner klarade jag mig igenom det hela hyfsat. Jag samtalade även mycket med två av mina arbetskamrater som själva haft det tufft med mammorna till sina barn och dessa samtal hjälpte mig också mycket. Jag umgicks mycket med mina syskon och deras barn, speciellt med min äldre syster Cristina och hennes dotter Nicole. Jag var sällan ensam och det var nog min räddning. Jag gick på någon slags reserv genom hela processen. Det var som att en röst inom mig sa; - ”Du har inte gjort något, fortsätt att kämpa, tro på rättvisan och ge aldrig upp”!

Jag fick mycket stöd från min advokat som jag kom att tycka mycket om. Hans stora erfarenhet från denna typ av mål bidrog nog till stor del till att jag vann vårdnaden i Tingsrätten. Äntligen fick jag upprättelse! Anna ansågs, på grund av sitt umgängessabotage, inte lämplig som vårdnadshavare. Det fanns alltså en rättvisa. Nu skulle jag tillslut få träffa mitt barn, äntligen! Men domen visade sig inte förändra något i praktiken, tvärtom så försvann Anna med Amanda spårlöst under 2 månader.

Jag gjorde en polisanmälan på Farsta polisstation där jag visade, den polisinspektör som jag fick träffa, domen och talade om var jag trodde att min dotter kunde tänkas befinna sig. Han kändes ointresserad, lite överlägsen och jag kände inget större förtroende för honom. Efter att jag berätta hela historien sa han att de inte kunde göra så mycket och gav mig inte det minsta hopp om att jag skulle få någon hjälp från polisens sida med att hämta hem mitt barn. Jag gick därifrån med en känsla av att ha blivit kränkt och förnedrad. Ha! Vem trodde jag att jag var egentligen? Trodde jag på fullaste allvar att polisen skulle hämta hem mitt barn? Att de skulle ta Tingsrättsdomen på allvar och se till att det som var dömt i domen verkställdes? Ja, nu i efterhand kan jag se att jag var oerhört naiv. Min advokat blev dock inte ett dugg förvånad, luttrad som han var och van vid denna typ av likgiltighet och denna typ av agerande från myndigheter och från framförallt, mödrar som anklagar sina ex män för incest.

 

Sommaren 1994

Direkt efter domen överklagade Anna Tingsrättens dom till Hovrätten och lyckades få en interimistisk (tillsvidare) dom fastställd av Hovrätten. Den innebar att Anna fick behålla vårdnaden tillsvidare och att jag åter igen fick umgängesrätt fram tills att Hovrättsförhandlingarna var avklarade. I domen stod det att jag första gångerna skulle besöka Amanda hemma hos Anna med en av Socialförvaltningen utsedd kontaktperson, ett krav som Anna lyckats få gehör för. Jag bestämde tillsammans med min advokat att jag själv skulle ta med mig något av mina syskon samt deras barn. Detta återigen för att ha ett eget vittne om Anna skulle komma med nya felaktiga påståenden om mig och Amanda.

En sommardag åkte jag hem till dem med min bror och ett av hans barn. Vi blev insläppta och gick in i Amandas rum. Där umgicks vi ca 30 minuter, jag föreslog att vi skulle gå till parkleken som hade lite djur, detta för att få möjlighet att umgås i en mer neutral miljö.

Vi bestämde att gå i förväg och att kontaktpersonen Maria Mannerholm (idag chef över hela Hägerstens Stadsdelsförvaltning) skulle komma efter med Amanda. Vi gick ner till parken för att vänta på dem, men de kom inte. Och jag har aldrig fått en förklaring till varför.

Så här var det oftast under dessa två år; förhoppningar och förväntningar som brutalt grusades av mammans umgängessabotage. Mitt barn som måste ha gått sönder mer och mer för varje gång, jag som led och led och hoppades på att den dröm jag bar på någon dag skulle få bli sann: Att återigen få träffa mitt älskade barn, att återigen få bli den goda far som jag och alla som kände mig visste att jag var och att återigen få min heder och värdighet som människa och förälder tillbaka.

 

Sensommaren 1994

Den sommaren åkte jag återigen till USA med min systerdotter Nicole och min fostersysters dotter Nathalie, flickorna var 9 år. Att mina systrar ville att deras flickor skulle åka med mig till USA gav mig tillbaka en del av den heder som jag förlorat i och med anklagelsen. Deras tillit till att jag var en god vårdnadshavare gav mig en välbehövlig upprättelse och gjorde att skammen inte fick samma fotfäste för en tid. För dem var jag den skyssta, barnkära brorsa som jag alltid varit, Anna:s anklagelse hade inte ändrat på deras uppfattning om mig.

Jag vet att mitt barn måste ha lidit fruktansvärt. Jag hade fått reda på att hon nu hade bytt namn. Hon hade börjat kalla sig för sitt andranamn; Frida. Hur kunde det bli så? Anna gav sin förklaring, med ett leende på läpparna under ett av våra möten hos Länsrätten; - ”Hon vaknade en dag och sa att hon drömt att Amanda hade dött och att hon därför nu skulle heta Frida istället, så då fick hon det”. Inom mig så grät jag och kände mig förtvivlad. Jag gjorde en annan tolkning; jag tror detta var min dotters sätt att hantera den smärta som det måste ha inneburit att jag och hela vår familj försvunnit ur hennes liv; Amanda var tvungen att dö och hennes sätt att göra det var att börja kalla sig Frida istället. Att Anna överhuvudtaget tillät denna namnändring visade, för mig i alla fall, hennes oförmåga att förstå och stödja vårt barn. Men jag tänkte inte ge upp, jag skulle aldrig kunna svika Amanda!

Det nya nu var ju att jag och Amanda skulle få träffas endast om det fanns en kontaktperson utsedd av Socialförvaltningen närvarande. Återigen var det Anna som dikterade villkoren och rätten som gjorde henne till viljes. Hur kunde det få vara så? Vad var det som gjorde att hon fick så mycket makt under hela denna process? I en rättstat ska en människa inte behöva bevisa sin oskuld men det var precis det jag hela tiden, indirekt tvingades till. I en fungerande demokrati borde sådant här aldrig få förekomma.

Eftersom jag vid det här laget inte hade träffat min dotter mer än 30 minuter på 15 månader så gick jag med på Anna s villkor när det gällde att en kontaktperson skulle närvara. Det kändes naturligtvis förnedrande att träffa mitt barn tillsammans med en okänd person och samtidigt låta Anna diktera förhållandena som vi skulle träffas på trots att jag för länge sen inte längre var misstänkt för något och trots att jag vunnit vårdnaden i Tingsrätten. Men jag var desperat. Och hur skulle jag annars kunna bevisa att min dotter inte var rädd för mig? Jag var tvungen att träffa henne under dessa förnedrande omständigheter, jag hade inget annat val än att svälja min stolthet och mitt rättvisepatos. Ett nytt hopp hade ändå tänts; Maria Mannerholm verkade vara bra och vem vet; kanske skulle hennes utlåtande bara stärka min position och få Hovrätten att förstå att min dotter inte var rädd för mig?

Någon gång i slutet på augusti, början på september fick jag tillfälle att fira Amanda, som fyllt 7 år några veckor tidigare, i en park på söder i Stockholm. Med mig var min syster Cristina och hennes dotter Nicole och med Amanda var kontaktpersonen Maria Mannerholm. Hon skulle iaktta hur mötet mellan mig och min dotter var. Eftersom det inte fungerat att träffas tillsammans med Anna hade Maria föreslagit att vi skulle träffas utan henne, detta naturligtvis för att undvika Anna s försök att umgängessabotera, något som även Maria Mannerholm uppenbarligen nu förstått att hon gjorde.

Mötet var helt fantastiskt och samtidigt smärtsamt. Amanda hade vuxit mycket sen sist och trots att hon efter ett tag slappnade av och blev mer tillgiven och go så var hon ändå ganska reserverad om jag jämförde med hur hon hade varit innan anklagelsen och det smärtade mig mycket. Vi lyckades i alla fall att ge henne en, trots omständigheterna, fin födelsedag och hon fick de presenter som hon hade önskat sig och en fin tårta. Jag var lycklig och samtidigt sorgsen. Något hade förändrats i vår relation men jag hoppades att det med tiden skulle bli bättre. Maria Mannerholm verkade vara en hygglig person, hon höll en låg profil och gav både mig och Amanda det utrymme som vi behövde. Hon hade en slags integritet, var trevlig men inte för påträngande. Förmodligen så förstod hon hur kränkande det måste ha varit för mig att träffa mitt barn under dessa omständigheter. Jag fick träffa Amanda med Maria Mannerholm en gång till innan Anna ville ha henne utbytt. Maria hade, som uppdraget krävde, skrivit utlåtanden om hur hon uppfattade min och Amandas relation. I dessa stod det bara det som hon sett och hört:

  • Att Amanda och jag verkade ha en fin och tillitsfull relation.
  • Att Amanda, när Anna fanns i närheten var avvaktande och blyg gentemot mig, men att hon blev avspänd och tillitsfull när Anna försvann.
  • Att Anna verkade ha svårt att samarbeta enligt domen.

Dessa intyg tyckte inte Anna om eftersom de bara bekräftade det som jag hela tiden hävdat i alla inlagor, utredningar, förhör, förhandlingar och rättegångar:

  • Jag hade en bra relation med mitt barn, trots de hemska omständigheterna.
  • Min dotter var inte rädd för mig. Jag hade aldrig förgripit mig på hennet
  • Modernägnade sig åt umgängessabotage.

Sanningen började sakta komma ikapp Anna . Att hon ville ha Maria Mannerholm utbytt bevisade bara än en gång hur rädd hon måste ha varit för alla som sa som det var, som talade sanning. Återigen skulle det ta lång tid innan jag fick se Amanda igen. Maria Mannerholm träffade jag på gatan många år senare i kvarteret där jag bodde då. Hon mindes mig och undrade hur det hade gått. Jag berättade hur allt hade blivit tillslut och passade på, med en hals fylld av tårar, att tacka henne för hennes insats. Hon var en av de människor som såg vad som försiggick och som hade tillräckligt med mod att berätta sanningen.

 

Hösten 1994

Under hela hösten träffades vi inte något mer. Någon ny kontaktperson utsågs inte. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag motsatte mig det då vi misstänkte att det skulle kunna komma en handplockad sådan som bara skulle gå Anna s ärende och förvärra allting för mig och Amanda. Jag fick återigen börja åka till Bandhagen varannan helg och förnedra mig genom att stå och ringa på en dörr som inte öppnades eller stå och ha fruktlösa samtal med Anna genom dörrspringan till deras lägenhet.

Under en period bestämde domstolen att Anna, eftersom det inte gick att hämta Amanda hos henne, istället skulle lämna henne hos mig. De tyckte att vi skulle pröva något nytt, precis som om det skulle förändra något. Vi, jag, min advokat och min familj, förstod att det inte skulle bli någon skillnad utan att hon bara skulle köra någon ny variant av sitt nu så utarbetade och effektiva umgängessabotage.

Jag minns att vi var hemma hos mig, jag min nya flickvän och en vän till oss. På inrådan av min advokat så skulle vi försöka filma hela förfarandet för att senare kunna visa rätten hur Anna s taktik var. Strax efter utsatt tidpunkt kom de i en bil som körde in på gångvägen framför min port, stannade till där och blev stående. Ingen kom ur bilen? På min balkong stod vår vän och filmade. Jag närmade mig bilen och försökte få kontakt med Amanda som bara stirrade rakt fram. Det var en otäck situation, i bilen som chaufför, satt även en man som jag senare förstod var Anna s nya pojkvän. Alla ignorerade mig, jag kunde se att de vuxna pratade med varandra men hörde inte vad de sa. De verkade ha upptäckt vännen på balkongen och tittade upp. Hela situationen var fruktansvärd. Jag skakade inombords av återhållen ilska, förnedring och förtvivlan. Min dotter hade stängt av och det gjorde ont att se. Hur smärtsamt måste inte detta ha varit för henne? Hur kan man utsätta ett barn för detta? Jag ville bara få ett slut på det men var tvungen att bevisa att jag i alla fall gjort vad jag kunnat. Efter att, genom rutan försökt tala med henne på ett kärleksfullt sätt en stund så sa jag bara att jag älskade henne och sedan hejdå. Jag undrar vad alla grannar tänkte, detta var på en gård med 4-5 hyreshus runtomkring, det gjorde inte det hela enklare eller förnedringen mindre. Det här var människor som sett mig umgås med min dotter på ett naturligt sätt i ett par år. Vad tänkte de när de nu såg mig stå och prata med henne genom rutan på en bil och sen se bilen åka iväg utan att hon klivit ur?

 

Vintern 1994

Livet rullade på något märklig sätt vidare. Ulf Gyllenhak sa att den tuffaste tiden skulle komma senare när allt var slut; alla förhandlingar, utredningar etc. Att jag nu gick på reserven. Han hade så rätt. Mitt arbete var en viktig ventil. Utan jobbet och mina fantastiska arbetskamrater vet jag inte om jag klarat av att hantera den ångest och förtvivlan som jag kände. Att behålla dessa sunda rutiner var ett sätt att överleva. Hela min kropp kunde ibland längta efter att bara få stanna upp och gå in i sorgen och uppgivenheten men något sa mig att jag måste fortsätta att kämpa, att jag annars skulle bli galen. Smärtan över att inte längre ha Amanda i mitt liv var så stor så om jag inte tänkte på annat skulle den ha förintat mig. Det vet jag.

I början av vintern blev min flickvän gravid. Det kändes fantastiskt, trots att det hade gått snabbt. Så här i efterhand kan jag se att min nya familj blev en stor del av min räddning. Jag fick oerhört mycket stöd från min flickvän genom hela processen. Hon gav mig återigen en del av det som jag förlorat; en heder, en familj och ett värdigt liv.

Dagarna rullade på. Vi flyttade ihop under denna vinter och efter ett tag så hyrde jag ut min lägenhet till min yngre systers vän. Det var skönt att slippa vara i lägenheten mer. Att slippa gå in i Amandas rum som stod orört sen den dagen hon försvunnit. Där stod hennes leksaker, böcker och spel. Alla saker som jag själv tillverkat åt henne; gunghästen, Pippi Långstrump konstverket, dockskåpet som blivit klart ett par månader innan anklagelsen och som var en efterlängtad julklapp, den röda hyllan med alla böckerna och barbiedockorna. I garderoben hängde alla hennes fina kläder; flamencoskorna som jag köpt i Spanien, den fina spanska svarta klänningen med röda prickar som hon tyckte så mycket om… Det var som om hon var borta på en lång, lång resa och snart skulle komma tillbaka. Men jag visste inte när. Det var så smärtsamt för trots att hon levde så fick vi inte träffas, fick hon inte komma hem, och det väckte mycket sorg och förtvivlan och en djup, djup saknad.

Jag tror att även jag stängde av, blev hård för att klara av hela situationen, för att inte gå sönder. På jobbet var jag ibland tvungen att gå ifrån och lägga mig en stund i ett vilorum som vi hade för det kändes som att jag höll på att bli galen. Hjärtat slog snabbt och allt började snurra. Långt senare så förstod jag att det förmodligen var panikångest som jag drabbats av. Arbetslusten var minimal och den yrkesstolthet och glädje som jag tidigare, innan anklagelsen känt, var nu borta.

Graviditeten gav mig ny kraft att blicka framåt. Vi började planera och fixa med allt. Samtidigt löpte vårdnadstvisten på parallellt och den tog mycket kraft och la mycket smolk i bägaren. Jag mådde av naturliga skäl dåligt under hela tvisten och naturligtvis gjorde det mig till en sämre partner än vad jag i vanliga fall var. Mitt humör förvärrades och jag som alltid varit ganska lugn och haft svårt för konflikter blev nu lättare arg och tvekade inte att gå in i konflikter med min flickvän. Jag sökte stöd och gick i samtal några gånger. Via min advokat kom jag även i kontakt med en del andra män som råkat ut för liknande händelser. Det var bra för mig att träffa dem för då kände jag mig inte så ensam. Men flera av dem hade förlorat kontakten helt med sina barn efter att ha varit utsatta för falska incestanklagelser och det skrämde mig. Tänk om jag inte heller skulle få återse Amanda mer? Men något drev mig ändå hela tiden framåt, jag visste att jag var oskyldig och det gav mig kraft att fortsätta.

Veckorna blev månader men inget nytt hände. Jag träffade min advokat med jämna mellanrum för att gå igenom inlagor till rätten, tala om Hovrättsförhandlingarna som skulle komma samt om hela situationen i övrigt.

Jag hade fortfarande umgängesrätt men Anna saboterade umgänget effektivt. Vid ett av försöken att få träffa Amanda stack Anna ut ett brev till mig som Amanda hade skrivit. I det stod det att hon inte ville träffa mig och att hon var rädd för mig. Det var hemskt att läsa men jag förstod att det endast var ett resultat av den extrema påverkan som hon måste ha befunnit sig under. Några månader tidigare hade vi ju träffats med kontaktpersonen Maria Mannerholm och då hade hon ju inte alls varit rädd för mig. Det krävdes mycket mental styrka för att inte låta denna typ av försök att sabotera vår relation, att påverka mig.

Min advokat ville att jag skulle försöka få med mig Amanda om jag fick möjlighet att komma in i lägenheten. Detta för att försöka stärka vår relation som nu riskerade att utplånas för varje månad som gick utan kontakt. Ju längre tiden gick ju svårare skulle det bli att få Amanda att bryta sig loss från sin mors påverkan. Det var ett tufft beslut för jag förstod att det skulle bli ett jäkla liv om jag bara tog henne i famnen och gick, men jag var tvungen. Jag började bli rädd att Anna skulle lyckas utplåna alla fina minnen, all kärlek som fanns mellan oss om jag inte snabbt såg till att träffa henne.

Jag talade med min mamma och hennes man och de ställde naturligtvis upp. Så en dag under senhösten/vintern 94 åkte vi nervösa men beslutsamma över till Anna för att sätta vår ”plan” i verket. Anna var naturligtvis pressad nu; hon hade inte mycket kvar att spela på, det var så uppenbart att hon umgängessaboterade, speciellt då hon inte längre godkänt Maria Mannerholm som kontaktperson, det var förmodligen därför hon släppte in oss i lägenheten denna gång. I lägenheten befann sig som vanligt okända människor, bl.a. en man som jag senare skulle stöta på ute på sta´n. När han då fick se mig bland sällskapet jag var med stelnade han till, kom fram och bad om ursäkt för att han agerat bodyguard vid det tillfället. – ”Jag ber om ursäkt”, sa han, ”jag visste inte hur det stod till”. Det kom även senare fram att han arbetade som fängelsevakt och att han därför engagerats av Anna. Hon var naturligtvis i behov av kompetenta personer när hon hade med en sådan farlig person som mig att göra. Men nu var han alltså i lägenheten tillsammans med en Annan kvinna, Anna och Amanda. Vi gick in i vardagsrummet och där befann sig Amanda. Det hela gick ganska lugnt till; jag gick fram till henne och ställde mig på huk, jag såg att hon var mycket reserverad men hon sprang inte iväg utan stod kvar, så jag lyfte jag upp henne i famnen och gick mot ytterdörren. Anna började skrika och springa efter men min mamma ställde sig i vägen. De andra gjorde ingenting utan förblev passiva som tur var. Min mammas man sprang i förväg till bilen och jag kom efter. Anna lyckades knuffa undan min mamma men jag hade ändå fått ett så pass bra försprång så att jag kunde sätta mig i bilens baksäte med Amanda intill. Anna kom skrikande och slängde sig in i framsätet. Jag upprepade att jag hade umgängesrätt och att jag nu skulle träffa min dotter. Hon fortsatt att skrika när Amanda plötsligt sa – ”Men mamma, pappa lämnar ju tillbaka mig ikväll”. Det var en så skön känsla att höra henne säga det för då förstod jag att hon innerst inne ville träffa mig. Under hela tiden som jag lyft upp henne och fram tills att hon sa så, hade hon varit knäppt tyst, inte sagt ett ord, inte kämpat emot. Det var som om hon samtyckte till det hela genom att förbli lugn, det var som ett tyst ordlös överenskommelse mellan oss. Jag lyckades med hjälp av min mammas man få ut Anna ur bilen som då istället slängde sig på motorhuven så att vi inte kunde åka iväg. Hon försökte spela förtvivlad med jag kunde se och känna att hon bara spelade falskspel, så jag klev ur bilen, lutade mig över henne, tog tag i hennes handleder och bad henne sluta spela teater samtidigt som jag slet loss henne från bilen. Nu hade min mamma lyckats komma ner och vi for tillsammans iväg till min lägenhet som låg i samma område lite längre bort. Mamma berättade att de sagt att de skulle ringa polisen och mycket riktigt så dök det upp en polisbil vid min port några minuter senare. Jag förklarade för dem situationen och visade domen på att jag hade umgängesrätt. Efter att de försäkrat sig om att Amanda mådde bra for de iväg. Vi själva for hem till mamma och hennes man och tillbringade eftermiddagen och kvällen där. Det blev en jättemysig stund och Amanda njöt av att få träffa oss. På kvällen körde jag hem henne enligt domen. Det blev sista gången jag såg henne på ytterligare 10 månader, men nu visste hon i alla fall att jag inte glömt henne, nu visste hon att jag fortfarande älskade henne och att jag fanns. Det var det som var meningen med hela ”aktionen” att påminna min dotter om min existens, om min kärlek och att motverka hennes mors försök att utplåna, inte bara mig, utan hela min familj, ur hennes liv.

 

Vintern 1995

Det blev en lång väntan på att Hovrättsförhandlingarna skulle komma igång. Ännu hade jag inte fått något besked därifrån. Anna drog åt tumskruvarna efter händelsen då vi tog Amanda och vi träffas inte mer under hela vintern trots att vi åkte dit varannan helg och ringer på dörren.

Vi lämnade in en anmälan till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) mot en av Socialsekreterarna som fortfarande var aktiv genom att stödja Anna i hennes misstankar mot mig. Tyvärr ledde det inte till något konkret anmärkning.

Vi hade även ett möte på S:t Görans barnsjukhus med en manlig läkare som verkade driva Anna s linje. Som tur var, så var jag aldrig ensam på dessa (typer av ) möten. Han berättade om hur Amanda suttit och dragit ner sin klänning över knäna när han samtalade om mig med henne och att detta kunde tyda på att jag utsatt henne för något? De ska ha träffats vid ett tillfälle. Han gav ett kyligt intryck och skrämde mig eftersom han efter endast ett möte med min dotter redan kunde dra dessa felaktiga slutsatser och mer eller mindre redan misstänka att jag förgripit mig på henne?

Hur många människor inom vården och andra organisationer finns det egentligen som hjälper föräldrar att driva dessa falska anklagelser på så oerhört lösa grunder?

Hur mycket skada kan inte en sådan läkares omdöme och dåligt genomarbetade utlåtande ställa till med?

Hur kan man få göra denna typ av uttalanden på så vaga grunder och speciellt efter det att åklagare och polis efter ett antal undersökningar, förhör och utlåtanden från diverse inblandade lagt ner hela ärendet för länge sen?

Det var inte svårt att tro på min advokats uppfattning om att det finns en stor grupp läkare, psykologer, socialtjänstemän, kvinnojoursaktivister m.fl. som aktivt arbetar för att driva denna typ av anklagelser och det på oftast extremt vaga grunder. Dessa människor kräver inga speciella underlag, förundersökningar, bevis, etc. utan kan utan några större problem dra helt felaktiga slutsatser som i många fall får förödande konsekvenser för de inblandade. Som tur var så hade just denne läkares utlåtande föga kraft, i alla fall inte denna gång. Begreppet Häxprocess ekade i mitt huvud. Skulle jag brännas på bål? Vad skulle det innebära för mig och min dotter?

 

Våren 1995

Hovrättsförhandlingarna stod inför dörren och vi fick veta att Anna nu hade skaffat sig ett nytt ombud (advokat).

Vi flyttade till vår nya lägenhet och vi såg alla fram mot förlossningen som skulle komma att ske i början av september. Jag förstod först många år senare hur viktigt detta nya var i mitt liv. Utan min nya flickvän, hennes 2 barn och barnet som vi väntade, hade jag nog aldrig klarat det. Men även min biologiska familj spelade en mycket viktig roll; att de alla stöttade mig, ställde upp praktiskt i allt som jag bad dem om, fanns där med sin värme och fortsatte att behandla mig som vanligt, var avgörande för att jag skulle orka fortsätta. Denna typ av anklagelser är så oerhört nedbrytande. Jag har hört talas om människor, oskyldiga människor, som tagit livet av sig för att de inte orkat stå emot de skamkänslor som väckts inom dem. Och åter igen vill jag hänvisa till Psykologen Anna Kåver som talar om att man blir beskammad vid falska anklagelser. Det som vi känner har liknats vid det som den som blivit våldtagen ofta känner; skam och skuld trots att det är den som är offret och inte förövaren. Jag tror att denna beskammning kan vara oerhört nedbrytande, därför tror jag att det är viktigt att omge sig med människor som är stöttande och att aldrig, aldrig tystna och behålla detta otäcka för sig själv. Låter du skammen få fotfäste om dig så är risken stor att du går under mentalt. Var stark! Ge aldrig upp! Våga tala om det du går igenom! Ditt barn behöver dig!

 

Sommaren 1995

Domen om umgänge kvarstod men denna vår och hela sommaren kom att förflyta utan att jag fick träffa min dotter. Jag fick reda på att Anna flyttat ner till Småland med Amanda. Det skrämde mig eftersom det då skulle bli svårare för oss att träffas och att Anna säkert skulle uppge avståndet som en anledning till ett begränsat umgänget.

Jag själv mådde inte speciellt bra. Jag gick vidare mycket tack vare en övertygelse om att jag vägrade att låta mig knäckas. Men inombords var det något som dött. Den känslan som kom över mig när jag fick samtalet från SOC våren 93 hade på något sätt bitit sig fast. Något dog inom mig då och det har fortfarande inte riktigt vaknat till liv, 15år senare.

 

Hösten 1995

Min andra dotter föds i början av september och Hovrättsförhandlingarna ska börja någon gång i oktober. Med den nya advokaten som Anna skaffat sig börjar hon plötsligt att följa den interimistiska (tillfälliga) domen som fortfarande gäller. När Emilia föds kommer hon till sjukhuset dagen efter för att Amanda ska få träffa sin lillasyster. Hon kommer dit med samme man som tidigare skjutsat dem vid det tillfället då de satt kvar i bilen utanför mitt hus. Efter att de varit med oss i någon timme så åker jag, Amanda och Anna iväg för att tillbringa några timmar tillsammans, mannen väntar kvar på sjukhuset. Vi besöker TOYS ”R” US och går sedan på McDonalds. Det är naturligtvis ett krystat möte men det går bra ändå och jag är oerhört lycklig över att återigen få träffa Amanda, trots att hon är lite reserverad eftersom Anna hela tiden är med. Jag förstår att hon nu är mer samarbetsvillig endast för att hon inte ska förlora vårdnaden helt i Hovrätten. Detta hade hon väl annars kunnat göra för länge sen kan man ju tycka.

Ett par veckor innan Hovrättsförhandlingarna ska dra igång kommer hon hem till oss med samme man och lämnar Amanda där ett par timmar. Det blir ett avgörande tillfälle för oss att visa för Hovrätten att Amanda trivs med mig och inte alls är rädd. Hela tillfället filmas av min sambo och videofilmen visas senare i Hovrätten för domare och nämndemän. På filmen kan man se ett avspänt och glatt barn som ligger intill mig i sängen där jag ligger tillsammans med hennes lillasyster. Ett barn som kommunicerar utan problem med sina nya styvsyskon (min sambos två barn) som är ett par år äldre. Ja, helt enkelt ett barn som inte visar det minsta tecken på rädsla eller oro. Naturligtvis är det olustigt för oss alla med alla dessa strategier och att hela tiden försöka bevisa något som aldrig har varit något problem. Det känns hemskt för mig att inte kunna slappna av som nybliven förälder och bara njuta av en fin stund med mina två döttrar och min nya familj. Att hela tiden ta varje tillfälle i akt för att försöka bevisa att jag inte är den fruktansvärda, hemska person, ja den pedofil som Anna beskyller mig för att vara. Men jag var tvungen. Om jag inte hade lagt ner allt detta jobb på att försöka motbevisa det hon fortfarande hävdar att jag hade gjort och hur min dotter uppfattade mig så skulle jag förmodligen aldrig ha återfått umgänget med henne. Så om jag ser det ur det perspektivet så var det naturligtvis värt allt trots att det just då var oerhört kränkande och mentalt krävande för oss alla.

Hovrättförhandlingarna drog igång. Efter någon vecka av förhör med olika vittnen, visning av filmen etc. så lyckas Anna återfå vårdnaden av en oenig domstol med enda motivering att Amanda nu bott med henne under så lång tid att det vore hårt mot henne att slita henne från Anna. Det är bevisat att hon ägnat sig åt grovt umgängessabotage och hon blir i domen tvingad att börja samarbeta om hon inte vill förlora vårdanden helt. Med sin nya advokat intar hon en mer samarbetsvillig inställning och under hösten 1995 så kommer umgänget igång enligt Hovrättens beslut. Eftersom det är hon som flyttat så blir det hon som ska lämna och hämta Amanda hos oss varannan helg från det att domen träder i kraft. Umgänget utformas traditionellt med varannan helg, en vecka under höstlovet, en vecka under jullovet, vartannat påsklov och en månad varje sommar.

 

Varningssignaler

Anklagelsen damp ner som en blixt från klar himmel för mig, hela min familj och alla mina vänner. Man skulle kunna tro att denna typ av grova anklagelser skulle ha föregåtts av en massa bråk, beskyllningar, tidigare försök till umgängessabotage, tidigare kontakt med SOC, Familjerådgivningen, Barn och Ungdomspsyk (BUP), etc. Men så var inte fallet, inte för mig i alla fall. Anklagelsen kom helt oväntat och chockade oss alla mycket. I efterhand har jag kunnat se att det fanns tecken som tydde på att Anna hade något på gång. Här följer 4 händelser som jag tycker bör nämnas. Tre av dem visar hur Anna gick tillväga innan hon riktade själva anklagelsen mot mig och kan, tycker jag, tolkas som ”varningssignaler” inför en eventuellt stundande anklagelse. Och en visar hur hon i början såg på detta som något som inte var så farligt och som snart skulle lösas. Jag är medveten om att dessa typer av anklagelser skiljer sig mycket åt från fall till fall, så att påstå att den som anklagar följer ett specifikt mönster, är nog att ta i. Men vem vet, kanske kan det finnas likheter mellan olika tillvägagångssätt? Och om dessa aldrig nämns så kommer vi aldrig att få möjlighet att uppmärksamma dem

 

1.

Ca 4 månader innan anklagelsen ville hon att jag skulle fylla i ett papper som gav henne rätt till underhållsbidrag. Jag minns att vi hade en diskussion om detta, eftersom jag ansåg att hon inte borde ha något då Amanda bodde halva tiden hos mig. Men hon stod på sig och blev arg; jag måste fylla i detta! Det skulle inte komma att förändra något i praktiken, utan bara innebära att hon fick ett ekonomiskt stöd som hon behövde, förklarade hon. Jag lovade till slut att fylla i pappret där jag felaktigt medgav att Amanda bodde mycket mer hos henne. Hela samtalet kändes olustigt och jag förstod att jag tvingats in i något som jag egentligen borde ha sagt nej till. Dels eftersom det inte stämde men även för att det kom att innebära att jag blev skyldig att betala henne pengar som hon inte hade rätt till. Det kunde ofta vara så här; att Anna klarade av att kontrollera mig med sin pådrivande attityd och sin ilska. Jag undvek ofta att bråka med henne av rädsla för att hon skulle börja använda Amanda som ett vapen mellan oss. Många gånger kändes det som om att hon inte skulle dra sig för att inskränka på vårt umgänge om jag inte gjorde som hon sa. Kanske gjorde min egna bakgrund som skilsmässobarn, med två föräldrar som ständigt bråkade om än det ena och än det andra, att jag var extra känslig och rädd för att själv hamna i en liknade situation? Nu efteråt med facit i hand så kan jag se att min rädsla ändå var befogad.

 

2.

Ca 3 månader innan anklagelsen berättade Anna för mig att hennes vän Karin misstänkte sin pojkvän och tidigare sambo för incest på deras dotter som var jämngammal med vår, alltså runt 5 år. Jag kände inte familjen väl men hade träffat pappan och mamman ett par gånger då jag hämtat Amanda där. Jag sa att jag hade svårt att tro det. Han kanske var lite skum då jag misstänkte att han hade, eller i alla fall haft, någon form av missbruk. Men att han skulle vara pedofil kändes verkligen främmande! Han verkade helt enkelt inte vara den typen, det var min spontana reaktion då i alla fall.

 

3. (Johan)

En dag vid T-centralen, något halvår efter anklagelsen, stöter jag på en man som bott hemma hos Anna året innan anklagelsen. Vi hade av naturliga skäl, när jag hämtat Amanda hos Anna, träffats. Från början var han, enligt Anna endast inneboende hos dem. Men efter ett tag misstänkte jag att de hade en relation då Amanda spontant en dag berättade att Anna och han sov i samma säng. De hade lärt känna varandra på det behandlingshem för missbrukare där Anna arbetade och där han varit inlagd. Jag tyckte det var jobbigt att han bodde hemma hos dem och var, naturligtvis, orolig att han skulle skada Amanda på något sätt. Anna försäkrade att han nu var drogfri och att han var snäll mot Amanda. När jag tidigare samtalat med honom verkade han vara reko, så jag försökte bara lita på att han inte knarkade längre. Vid något tillfälle beklagade sig Amanda för mig och sa att han tagit tag i hennes arm och fört in henne på rummet. Jag talade med honom om incidenten och sa att jag inte ville att han skulle bära hand på min dotter, han verkade förstå detta.

På julaftonen 92 när jag var jultomte hemma hos Anna såg jag dem kyssas, jag förstod då att de verkligen hade en relation. Senare under vintern gick jag en dag förbi hans bil och mellan framsätena, i mittkonsolen, låg det en tesked. Jag misstänkte att han var aktiv i sitt heroinmissbruk igen.

Ett par månader senare kom anklagelsen, jag vet inte om han bodde där längre då.

Nu stod han där på Sergels torg och jag bestämde mig för att gå fram och snacka med honom om det som hänt och om han kände till något kring det. Han blev uppenbarligen förvånad och sa att Anna aldrig hade sagt något till honom om att hon misstänkte mig för incest. Han sa att han inte hade någon kontakt med henne längre. Det han berättade för mig gjorde mig fundersam; om hon nu misstänkte mig för incest, varför hade hon då inte berättat det för honom, den man som hon levt ihop med nästan enda fram till anklagelsen? Jag frågade om hans missbruk och han erkände att han var aktiv igen och att han varit aktiv till och från under tiden som han levde hos dem. Alltså stämde det jag befarat efter att jag sett teskeden i hans bil (man använder skeden som behållare då man hettar upp Heroinet). Jag frågade om han skulle kunna tänka sig att vittna om det han just berättat för mig och han svarade ja. Därför övervägde vi ett tag att låta honom få vittna men då han återigen var aktiv i sitt missbruk så bestämde vi oss för att inte kalla honom som vittne då han kunde komma att vara opålitlig.

Hans berättelse stärkte mina misstankar ytterligare om att Anna visste att Johan, som den här mannen hette, aldrig skulle stödja henne då han sett mig och Amanda tillsammans flera gånger och även umgåtts en hel del med Amanda och visste hur mycket hon älskade mig och att hon inte var rädd för mig. Därför berättade hon inget för honom. Hon var istället tvungen att vända sig till människor som inte visste vem jag var och som inte sett mig tillsammans med vår dotter för att vara säker på att få det stöd hon sökte. Detta kom att bli ett genomgående drag under hela processen. Aldrig eller mycket sällan fanns det människor runt omkring henne som även kände mig. Utan ofta var det helt nya bekanta som ställde upp och stöttade henne. Hennes föräldrar eller andra människor som kände mig väl syntes aldrig till som vittnen. Varför? Jo, av den enkla anledningen att de aldrig, utan att medvetet ljuga, skulle kunna stödja det som hon anklagade mig för. Vid ett tillfälle vittnade dock en dagispappa som hade träffat mig några gånger och som jag gillade. Deras dotter brukade ibland leka med Amanda. Han var mycket övertygad om att jag skulle ha utsatt Amanda för något. Anna hade uppenbarligen lyckats övertyga honom. Även det att Amanda, när hon med hans dotter åkte förbi mitt hus ska ha sagt; - ”Där bor min pappa och honom vill jag aldrig mer träffa.” hade fått honom att tro mer på Annas lögner verkade det som. Det var smärtsamt och hemskt att se denna förvandling. Hur föraktande han tittade på mig under den korta stund som han förhördes i Tingsrätten. Han var totalt förändrad.

 

4. (Min mamma)

Min mamma ringde, någon vecka efter anklagelsen, upp Anna och undrade vad som hände. Anna svarade henne att det inte är något allvarligt. – ”Vaddå inte något alvarligt!” svarade min mamma upprört, - ”Du har ju anmält min son för incest!” Enligt Anna så hade hon talat med SOC om att jag pussat Amanda på rumpan. Min mamma ska ha undrat om det var så farligt då hon själv, som är spanjorska, ofta gjort det med sina barn och barnbarn när de varit små. Anna hade svarat att man inte fick göra så i Sverige , men att det förmodligen snabbt skulle komma att klaras upp.

Om misstankarna rörde sig om några pussar på rumpan, varför ändrades det hela då till det grövre med tiden? Var det för att jag yrkade på hela vårdnaden i Vårdnadstvisten och att hon då var tvungen att få det hela att låta grövre än vad det egentligen var från början, av rädsla för att förlora vårdnaden?

Jag har pussat mitt barn på rumpan när hon var bebis och gjort pruttljud mot hennes mage och rygg upp tills att hon var säkert 4 år. Men det har ju naturligtvis aldrig varit frågan om en sexuell handling. Anna har ju varit med många gånger när Amanda var bebis och aldrig reagerat eller sagt något om detta.

 

Efterord

Ja, varför riktade Anna denna anklagelse mot mig egentligen? Var det för att hon var rädd för att jag skulle ta Amanda från henne? Var det för att skaffa sig en massa ekonomiska fördelar? Var det för att hon själv som barn kanske varit utsatt för något och nu projicerade det på vår dotter? Var det för att jag berättat för henne att jag själv råkat ut för ett försök till sexuellt övergrepp av ett par bekanta till min far när jag var 10 år och att det sen fått henne att tro att jag då själv skulle förgripa mig på vår dotter? Jag vet att hon nämnde det vid flera tillfällen under rättegångarna som ett sätt att försöka övertyga rätten om att jag var pedofil. Precis som om man automatiskt blir det bara för att man själv råkat ut för övergrepp? Var det för att hon inte klarade av att se att jag var mycket nära mitt barn och att jag ofta var oerhört kramig och gossig med henne? Hon själv hade ju inte haft den typen av relation med sin egen far. Hon beklagade sig flera gånger till mig och min mor, som hon stod nära under en viss period, att hon inte kunde minnas att hennes pappa någonsin kramat henne. Kanske kände hon konkurrens och var rädd för att förlora Amanda då jag hade ett så mycket rikare liv med stabil ekonomi, bra arbete, stor familj, många kusiner osv? Blev min kärlek till mitt barn ett hot mot henne? Borde jag inte ha älskat mitt barn så mycket av rädsla för att bli anklagad för incest? Det låter ju helt sjukt men kom tyvärr att bli min verklighet när jag några år senare blev pappa på nytt till en fantastisk liten flicka. Min rädsla för att förlora henne genom en eventuellt ny anklagelse gjorde att jag höll tillbaka, och fortfarande idag ibland, håller tillbaka mina känslor. Mitt huvud säger mig att hennes mamma aldrig skulle göra likadant som Anna men min kropp säger; ”Akta dig, den du älskar kommer att tas ifrån dig”. Och så har denna inre kamp nu pågått i så många år och jag förstår att jag är märkt av det som hänt, oerhört märkt. Men jag vill och jag försöker att älska de fina människor som jag har runt omkring mig och jag försöker att inte låta denna tragiska händelse förstöra mitt liv.

Hur mycket jag än försöker så kommer jag nog aldrig få ett korrekt svar. Vi människor är komplexa varelser och jag undrar om Anna själv skulle kunna ge mig ett riktigt svar. Men jag lutar åt att hon hade svårt att se hur nära Amanda och jag var varandra, speciellt eftersom hon alltid, tycktes det mig, ville ha Amanda för sig själv. Samt att hon kanske tyckte det var jobbigt att hantera Amandas sexualitet. Den brukar ju ge sig till känna hos barn i 4-6 års ålder och blir för en del vuxna svår att hantera. En god vän till mig berättade nyligen om hur hennes sexåring låg i sängen och sjöng visor om sitt stånd, högt och tydligt. För en förälder som har en eller flera sexuella trauman bakom sig kan kanske denna typ av oskyldiga uttryck vara hotfulla och bli början till en oro som med tiden växer till misstankar om sexuella övergrepp? Jag vet nämligen att Anna hela tiden frågade Amanda om vart hon lärt sig än det ena än det andra beteendet.

Ett annat spår kan vara att det denna typ av anklagelser ofta leder till ekonomiskt och socialt stöd i olika former och att Anna velat dra nytta av dessa då hon ofta haft ekonomiska och sociala bekymmer. Jag är övertygad om att Anna under hela vår process som tog ca 2 år, och även flera år efteråt, har använt anklagelsen för att skaffa sig stöd från samhället. T ex fick hon förmodligen sina studier betalda under de två år som hon utbildade sig i Småland. Studier som hon påbörjade efter anklagelsen. Senare när hon flyttade tillbaka till Stockholm fick hon ett förstahandskontrakt på en lägenhet i ett attraktivt område i norra Stockholm. Hon har även under långa perioder varit sjukskriven med ersättning samt gått i terapi, allt bekostat av samhället. Detta är områden som jag känner till, frågan är hur många fler områden det finns som jag inte känner till där hon falskt och felaktigt använt och utnyttjat vår dotter för att dra nytta av samhället.

Enligt min advokat är det mycket vanligt att föräldrar som gör denna typ av anmälningar är fullständigt medvetna om de ekonomiska fördelar en anklagelse innebär för dem. Många av dessa människor bär själva på obearbetade trauman/övergrepp, är ofta socialt utsatta, sjukskrivna, psykiskt instabila, arbetslösa, själva incestoffer, barn till missbrukare, etc. Jag anser därför att samhället borde reagera när incestanklagelser kommer från denna typ av personer. Inte så att man ska bortse från anklagelsen på något sätt, men att dessa ovan nämnda omständigheter ska vägas in för att avgöra om det skulle kunna föreligga misstanke om en falsk anklagelse. Överhuvudtaget så borde man utreda noggrant på vilka grunder anklagelsen vilar på innan man gör en polisanmälan med allt vad det innebär för de inblandade och då speciellt för barnet:

Isolering med en instabil förälder, förhör med poliser, psykologkontakter, att man skiljer barnet åt från den anklagade föräldern, kusiner, mor och farföräldrar, mostrar och fastrar, vänner, kränkande läkarundersökningar, etc. Alla dessa åtgärder sätter stora spår hos alla inblandade , och då främst barnet, och man borde tänka sig noga för och undanröja alla misstankar om falska anklagelser innan man drar igång en så stor och allvarlig process som dessa utredningar innebär.

Som jag ser det är även Anna ett offer i denna tråkiga historia. Hon blev den goda och jag den onda hos många av de socialtjänstemän, psykologer, läkare, m.fl. som stöttade och hjälpte henne genom hela processen. Men hon blev ju samtidigt en förälder som lyckades traumatisera sitt barn med all er hjälp. I det avseendet så är hon ett offer för de okunniga och ignoranta människor som trodde att de hjälpte en utsatt och hjälplös mamma men som i själva verket bara var med i att skapa ett trauma där hon indirekt även fick ta en stor del av smällen.

Anna skulle förmodligen även hon mått mycket bättre om människor i hennes omgivning varken stöttat eller uppmuntrat henne att göra allt hon gjorde. Ni borde ha sagt – "Stopp! Det här kan vi inte hjälpa dig med", så fort polisen lagt ner det hela. Ändå fortsatte ni att hjälpa henne och samtidigt förvärra vår dotters liv. Utan er hade Anna aldrig kunnat föra denna anklagelse så långt, utan jag och min dotter hade fått igång vårt umgänge mycket snabbare. Därför vill jag rikta skarp kritik mot alla er som hjälpte henne att genomföra detta, för er var hon säkert bara den stackars modern mot den hemske fadern. Det är er skyldighet att ta reda på hur saker och ting förhåller sig. När ni endast lyssnar till en persons berättelse och gör den till den absoluta sanningen har ni redan där begått ett stort misstag. Ni om några borde veta att det aldrig finns bara en sanning. Och detta brydde ni er aldrig om att ta reda på. För er var jag redan från början skyldig. Så borde det inte ha fått vara.

Jag fick ägna två år av mitt liv åt att försvara mig mot något som jag aldrig gjort. Och resterande 13 åt att försöka bygga upp något som ni raserade; relationen till min dotter. Hur många är de föräldrar vars liv går i spillror på grund av er ignorans, nonchalans och okunnighet om hur man bör handskas med denna typ av anklagelser/misstankar? Hur många barn förlorar helt eller delvis kontakten med en av sina föräldrar och tvingas växa upp i en hatisk, bitter och fientlig atmosfär på grund av er okunnighet? Hur påverkar era antagande, baserade på lösa grunder och felaktig information, dessa barns liv för all framtid? Vad blir de ekonomiska och sociala kostnaderna som, både den enskilde individen men även, samhället får betala?

Det har tagit mig 15 år att komma hit att jag överhuvudtaget orkar skriva ner allt detta. Jag drabbades mycket tidigt efter anklagelsen av panikångest och viss depression. Min självkänsla fick sig en ordentlig törn och det har tagit mig åtskilliga år att bygga upp den. Efter att i två års tid, under hela vårdnadstvisten, levt som i en skyttegrav, utvecklade jag en överkänslighet mot stress och har det senaste åren varit tvungen att arbetsträna och gå i terapi för att få hjälp med detta.

Anna ägnade sig under hela processen, och många år efteråt att förtala mig inför andra människor. Flera av mina ungdomskamrater som jag vid tiden för anklagelsen knappt hade någon kontakt med och som knappt hade träffat mig tillsammans med Amanda fick hon på sin sida genom att systematiskt förtala mig inför dem. En del ställde sig frågandes till de hon berättade om mig och en del trodde på det hon sa. Att träffa en del av dessa människor på stan har alltid varit lika kränkande, och jag har översköljts av ilska, frustration och skam. En del har jag konfronterat och en del har jag bara gått förbi. Men deras passivitet till att ta reda på sanningen eller i alla fall höra min berättelse har förvånat mig och orsakat mig mycket smärta. Samtidigt känns det bra att jag inte gick in i det spel som hon så flitigt ägnade sig åt. Jag tänkte som så att jag inte hade något att försvara då jag var oskyldig och att den som var intresserad av att höra min historia alltid var välkommen att höra av sig.

Det verkar vara sant att det är först när du genomgår en kris som du ser vilka som är dina riktiga vänner. Med tiden har jag blivit mer ödmjuk och bär idag inte alls på samma bitterhet och hat som tidigare. Jag ser mer att det inte handlar om att de som Anna snackat skit till medvetet kanske velat göra mig illa utan att de helt enkelt inte haft förmågan att agera annorlunda. Att det handlar om deras tillkortakommande att förstå hur hemskt detta har varit för mig.

Det krävs mycket mod och inre styrka att våga stå upp mot ett rykte, att våga ifrågasätta och gå mot strömmen. Det har vi sett många exempel på i människans historia. De flesta tycker nog att det är lättare att bara fortsätta sina liv utan att agera, utan att ifrågasätta. Så lätt sprids olika rykten som förenar några men förgör andra… Ett rykte som kanske får en del att känna sig lite bättre och samtidigt även skapar gemenskap. Att det innebär kaos och enorm smärta för någon annan, det reflekterar vi sällan över. Men med tiden har detta rykte gjort mig starkare; jag har nämligen varit tvungen att välja om jag ska låta andra människor få definiera mitt JAG eller om jag själv ska göra det. Tillslut bestämde jag mig för att inte låta någon annan få avgöra vem jag är, något som jag haft problem med i hela mitt liv. Och det är väl det goda som sakta vuxit fram ur detta onda. Jag har mycket att leva för och jag älskar livet så varför skulle jag låta något som inte stämmer få förgöra mig? Ja, varför skulle jag det?

Kärleken till ett barn är den starkaste kärlek som finns, starkare än den som barnet hyser till föräldern. Att ifrågasätta den, beskamma den, beskylla den för att vara felaktig, misstänkliggöra den, är bland det hemskaste man kan göra, inte bara mot föräldern utan även mot barnet. Allt Anna gjorde mot oss gick rakt in, jag sårades oerhört av alla dessa händelser, misstankar och anklagelser och det är först nu som jag börjar kunna känna att jag är en bra människa och att min kärlek alltid varit god och sund och inte som Anna försökte få den att verka som. Ja, jag blev förtalad och beskammad och det höll på att knäcka mig men här är jag idag, starkare än någonsin och med en hyfsad självkänsla och mycket kärlek inom mig.

Bitterheten och hatet fick inte fotfäste inom mig, hon lyckades inte knäcka mig. Ändå så är ärren djupa och anklagelsen är idag en naturlig del av min skugga, den mörka delen av mig som jag måste bära. I den finns mycket ilska och en oerhörd bottenlös sorg. Vad ska jag göra med den? Idag har jag mer börjat förstå att jag bär på den och att jag måste lära mig hantera den på ett konstruktivt sätt. Jag har en lång resa framför mig och det kommer att ställa krav både på mig och mina nära och kära. Men jag är övertygad om att livet är gott. Jag ska visa att denna typ av anklagelser, precis som allt annat hemskt som vi människor kan råka ut för, kan göra oss starkare. Jag bestämde mig för länge, länge sen att välja ljuset, inte mörkret. Och här står jag idag, på lite ostadiga ben, men med siktet rätt inställt på livet, på kärleken och framtiden.

Jag har under årens lopp försökt att få Amanda att tala med mig om det som hände. Vi båda har ju faktiskt traumatiserats oerhört och vår relation har tagit mycket skada. Tyvärr har hon alltid avböjt och skjutit det på framtiden. Detta har lett till att vår relation inte lyckats bli lika djup och förtrolig som den var innan anklagelsen, vilket har smärtat mig mycket. Min dröm är att vi snart ska kunna tala igenom allt antingen själva eller tillsammans med en terapeut. Jag är övertygad om att det skulle göra vår relation och oss båda gott. Tyvärr så befarar jag att detta kommer att ta tid och under tiden får jag hålla till godo med den lilla relation som vi ändå har.

Jag behöver även vara närvarande för min yngre dotter som jag har en fin och förtrolig relation med. Det har tagit lång tid för mig att släppa taget om Amanda, att förstå att jag inte kan pressa fram ett samtal utan att det får komma när hon är mogen. Jag försöker ha tillit till att det hela löser sig så småningom men inom mig så gör det ändå ont ibland att se att Anna på ett sätt ändå lyckats med att sabotera vår relation och avskärma henne från mig.

Jag är övertygad om att alla historier är unika men jag vet genom min advokat att de ändå följer ett visst outtalat mönster. Om jag kan ge dig, som har genomgått något liknande eller som just nu sitter mitt uppe i det, ett råd, så är det att inte tystna, inte isolera dig, inte ge upp. Försök att gå med i någon självhjälpsgrupp eller förening typ Pappa Barn eller liknande och sök stöd eller bara prata om hur du mår och vad som händer i ditt liv. Låt för guds skull inte skammen ta överhanden. Du kan naturligtvis mejla mig så kan vi etablera kontakt. Jag lyssnar gärna till din historia om det kan hjälpa dig att gå vidare. Jag vet vad du genomgår, jag vet hur det känns att inte få träffa sitt barn men du måste kämpa vidare, du måste försöka göra allt som står i din makt för att ni åter ska få ses. Ditt barn behöver dig, du är viktig, en av de viktigaste i ditt barns liv. Glöm aldrig det, vad de än säger.


E-post